Dressyrkillen

Läste en blogg som de senaste dagarna har kommit upp i bloggtoppen på blogg.se
www.veteran.blogg.se

.

Idag så skrev han om mobbning. Betydligt fler än vad vi tror utsets var dag för mobbning. Själv fick jag leva med det under hela min skolgång.

Att var dag vakna och känna paniken växa och man vet vad skolan har att erbjuda. BÖG JÄVEL, HÄR KOMMER FJOLLAN, BÖGEN RASKAR ÖVER RISEN, LÄGET TJEJEN, TÖNTEN PÅ INGÅNG. En del av de ord som man dagligen fick höra. Många var värre än fysiska slag! Det roliga var att ingen märkte, ingen såg. Detta gjorde att tillslut fick en inre vägran till att gå till skolan. Men tvungen det var man, en lag som skulle följas. Det som idag föbryllar mig är att skolan inte reagerade. Om man som jag hade då en otrolig hör frånvaro bli anklagad för att vara känslig, att man kan gå till skolan fast man har hosta som en del av mina bortförklaringar var. "Ni försåt verkligen ingenting"  Att en elev inte går till skolan är oftast av en anledning. Min var att fly från det som då var min vardag.

Vad som nu utlöste dessa ord från de munnar som då var vandrande små satans men idag kanske vuxit upp, vet jag faktiskt inte. Jag tror i alla fall att det dels berodde på mitt intresse av Hästar och även då fick en hel del tjejkompisar. Vilket var normalt för mig då killar i staller var skarpt begränsat. Kanske var det avundssjuka att jag hade lättare för att komma en tjej närmre än vad dom hade? och därmed var bögen i skolan.

När jag gick ut 9:klass och skulle börja gymnasiet hade jag inte poäng så det räckte till den skola jag så länge hade önskat gå. Hamnade då på en annan gymnasie skola. Sommarlovet var det bästa någonsin då jag äntligen trodde allt skit var över och jag äntligen kunde skaffa mig ett liv. Ett liv utan oro och en kännsla av obehag var gång jag mötte någon i korridoren. Kan säga att det förblev förhoppningar som sedan grävdes ner i ännu större skit i korridoren. I stället för att kunna fly så satt jag fast, konstant nervös av att bli nedragen i duschen, jagad upp på rummet eller bli instängd och utvägarna var borta. Till slut när jag fick nog, mitt medvetande gav upp och mörkret blev tätare än aldrig förr, gick och pratade med rektorn och sa att nu så går jag min väg och kommer aldrig tillbaka. Svaret blev "Ingen pratar om dig när du inte är här"  Vad i h*vete sa han? Jag skiter i om dom snackar om mig och skriker till mig nä jag inte är här. Det är när jag ÄR här som jag tar emot alla ord och slag. Fritidsledaren kunde inte förstå vad jag menade "dom är ju så snälla, du behöver inte ta det på allvar"  Då bestämde jag mig till 100% att lämna skiten och leva ett liv där jag får lov att leva. Dom sista två åren av min skolgång fick jag lov att gå i skolan, fick lov att lita på mig själv, fick lov att slippa orden som skar in i huvudet var gång man gick inannför skoldörren. 

Dom som inte har varit med om mobbning har ingen aning om vad man som mobbad går igenom. Ni tror att vi är klena. Men sanningen är att det är vi som var dom starka! Att dag ut och dag in kunde stå ut med detta utan att döda våra rikitiga jag.

Om jag är bög så är det väl min ensak, om jag rider är det väl min ensak, om jag har fler tjejkompisar är väl det min ensak. Lika så till er, eller? Att mobba någon är enligt mig ett tecken på svagt självförtroende. Att var dag måste hävda sig och låta störst för att inte tappa status. Det är dom det egentligen är mest synd om!

Idag så skrattar jag åt det, idag så önskar jag att dom har ett bättre liv än dom hade då. Jag kan säga att om jag åter skulle höra orden klinga när jag återkommer till det lilla samhället i småland, skulle jag skratta. Efter så många år inte kommit längre i sina liv utan fortfarande måste, måste, måste, måste hitta en liten stackare att picka på. Men synd för dom för idag är jag inte liten längre.