Påverkan
Det är ganska intressant men som vi kanske inte tänker på specielt mycket. Men det är att vi alla påverkar varandra mer än vad vi tror.
Något som jag kan bli väldigt påverkad av det är personer som är sååå negativa. Jag personligen känner att det måste vara väldigt påfrestande att vara så negativ. "Nä det går ändå inte" "Jag pallar inte för det är ingen ide" "Kan lika gärna sälja hästen för det går ändå inte rida när det blir sådana här vintrar" "Mitt liv är så tråkigt jag skulle vilja ha det som du" Sådant kan jag bli väldigt deppig av. Jag kan förstå att det alltid inte är så enkelt och ibland så behöver man klaga ur sig och sedan gå vidare. Men en del kör fast helt och hållet i det negativa. Även om man kommer med förslag och säger testa att göra det så här, eller så. Så kommer det ännu en kommentar efter det "jag kan inte" missförstå mig rätt, men konstigt att inget fungerar om man har den inställningen. Det som dessa negativa människor inte tänker på, det är att dom klagar ur sig men går inte vidare och skyfflar över "skitet" på den som lyssnar och kräver förslag men kan ändå inte godta förslaget.
Jag kan bli ganska påverkad av sådana personer och nästan känna mig deppig och ibland så känner jag för att inte ens svara när den ringer för bara se namnet eller nr på mobil displayen gör att man får ångest och känner deppigheten komma på köpet. Men den som ringer eller pratar på har ingen susning om att den andra känner sig så.
När jag känner att jag klagar och jag ringer till någon för att prata om det som känns jobbigt, så efter det samtalaet så tänker jag "shit vad skönt. nu jäklar kör vi, klart jag kan göra något åt detta" Jag trivs bäst med människor som säger "äh detta fixar vi" och hittar lösningar och kommer med positiv energi!
Jag säger inte att man inte ska prata ur sig och säga som man känner, men man måste ju också släppa taget om skiten och sedan kunna le vidare. Just detta med att släppa taget.
Det är den samma när man rider. Om man redan i stallgången tänker, "hästen kommer ändå vara stel och skena iväg i traven" Hur blir då resultatet? Dels så känner hästen av det så väl och dessutom har man redan satt sin gräns att äh detta klarar jag ändå inte av. Vad sägs om att låta sig själv utöka gränsen och tänka "Idag ska jag verkligen försöka till att få hästen lösgjord och att den väntar på mig i traven" Tror ni inte att möjligheten till ett resultat är större då? 
Tolka bilden hur ni vill, men det är ganska självklart, eller?
Samma sak som hästar känner av oss människor så gör även vi människor likadant mot andra människor. Känner av och tar åt oss deras kännslor. Är det någon som är negativ och alltid pratar om hur besvärligt dom har det med olika saker så blir även personen med öronen som lyssnar nere.
Så vad säger ni? Försök hutta de negativa tankarna åt ****** och dra fram det positiva tankarna och jaget säger "Damn vad jag klarar detta" och ta verktygen personer i vår omgivning ger oss och använd dom på ett klokt sätt för att dra oss upp igen!
Tänk som om att det negativa är som en lyckokaka. Man knäcker den och läser innehållet skulle det stå "du kan inte" tar du och knycklar ihop lappen, slänger den åt sidan och går vidare! 
Be om hjälp?
Om man kanske inte har så mycket erfarenhet av att ha en häst i familjen så är det viktigt att man har någon/några som kan hjälpa till och som finns får rådfrågning. Det värsta man kan göra är att inte be om hjälp.
Ibland känns det som att det skulle vara en pinsam sak om just be om hjälp. Det är väl vad man kan ha stallkompisar/tränare/hästfolk till också. Man kanske har köpt sig en häst som kanske är lite för svår och man inte reder ut den i alla lägen. Be då om hjälp.
Jag ser upp till personer som faktiskt kan hålla i grimskaftet och säga det "Hjälp mig". Att fortsätta i samma bana kan faktiskt bli farligt för både hästägare och häst om det skulle vara så och dessutom inte specielt roligt i längden.
I och med att det kan vara "pinsamt" att be om hjälp gällande sin häst så kan det lätt bli en liten ångest över att man måste klara den här situtionen. Kan vara allt från att leda hästen ut till hagen, hoppa upp på den eller sätta på den grimma i boxen kanske lasta den. Av erfarenhet och att studerat hästägare så kan ångesten över problemet gå över till irritation. vilket i mina ögon inte löser problem, eller? Att bli arg över hästar i lägen där man kanske bör hålla lugnet kanske inte ger den bästa effekten. Jag tillhör nog den gruppen som har ett ganska stort tålamod. Jag är inte den som säger åt hästen hundra miljoner gånger. Om hästen inte står still när jag klipper den så kommer det säkerligen inte hjälpa om jag står och ryter på den. Känns inte som att förtroendet växer för mig och klippmaskinen. Men om människan hade lite enklare för att säga "snälla tror du att du kan hjälpa mig med.... jag klarar inte av det och vet inte hur jag ska gå till väga" Kanske problemen hade varit så mycket enklare och tiden med hästen blivit roligare.
Jag har svårt för varför en del ska klanka ner eller ser ner på andra som behöver hjälp. Varför inte ge en hjälpande hand. Till den som behöver hjälp eller stöd så är det verkligen ALDRIG fel att fråga om hjälp. Vad kan hända? Det som jag vet är att med hjälp växer kunskap.
Läste tidigare idag där några tycker att ponny akuten är rena rama barnprogramet och problemen dom har inte är specielt svåra. Men för alla är inte alla problem lika stora eller hur? Dessutom kan jag tycka att barnen som är med i ponny akuten är väldigt modiga. Dom är med i programet och därmed visar öppet i tv att dom behöver hjälp! Så stort cred till dom.
Vad orsaken kan vara till att det ska vara pinsamt att fråga om hjälp har jag ingen aning om. Men om jag ska vara ärlig är väl det skit samma om man faktiskt står där med ett problem som man inte kan lösa själv, vad är då det hemska genom att få hjälp så man själv får erfarenheten och lär sig hur man ska tackla det till nästa gång.
Nytt år, nya visioner
Jag hade först tänkt göra en videoblogg om detta, och det gjorde jag men den blev på 12 minuter Så ni hade nog fått hål i huvudet innan ni hade lyssnat klart. Så tänkte ta och dela upp det hela lite och dela med mig av lite mentalt tänk. Hur man kan förbereda saker och ting.
Jag tror väldigt mycket på den mentala biten och inom ridningen så handlar det väldigt mycket om mentalt, kanske mer än vad många tror och faktiskt i vardagen också vid sidan om hästvärlden!
Som förhoppningsvis alla vet så är det ett nytt år. Med ett nytt år så kommer det oftast nya mål, visioner, något som vill uppnå till det nya året. Det planeras och man har redan klart för sig i huvdet att man verkligen vill göra dett och man ska.
Men sedan finns det en grupp som faktiskt kan fashinera mig en del. En grupp som säger att dom ska och dom vill, men det händer inte specielt så mycket mer. Ett halvår ett år senare så står dom fortfarande på samma ställe som dom gjorde sist. Hur kommer detta sig? Vad var det som inte gjorde att dom nådde dit dom ville eller fortsätta att sträva mot det mål och den vision som dom satt?
Min tro i det hela är faktiskt att man kanske glömmer bort den mentala biten. Den mentala förberedlsen på vad som komma ska och det man faktiskt själv hade tänkt att göra.
Oftast så fungerar vi nog som så att i våra huvuden så har vi redan delat upp de mål och visioner som vi tror att vi klarar av respektive inte klarar av. Våran hjärna känner oss mer än väl.
Det som jag tror en del behöver göra är att kanske ändra deras tänk, att förbereda sig mentalt för uppgiften och att man faktiskt ska göra det. För i min värld så har jag lärt mig att orden ska och vill faktiskt inte räcker hela vägen. Det är en oerhört bra bit på vägen men inte hela. I min värld så måste man också veta hur man ska utföra det man vill. Hur ska jag få mig själv till att göra det jag vill och vad krävs det för verktyg för att jag skå nå dit. Information, förberedelser, planering. Vad behöver just jag?
Det som jag brukar göra vid nyår det är att jag funderar vidare lite på mina vision, det som jag vill uppnå. Detta kan skilja sig väldigt mycket från individ till individ. Jag brukar oftast tänka som bäst när jag går och mockar. Jisses sicket chatter det kan vara där i boxen med mig själv.
Men åter till det som jag brukar göra är att sedan sätta mig ner med papper och penna. Alltid lättare att se saker och ting framför sig. Jag skriver ner den/dom visioner jag har. Till varje vision gör jag 5 punkter. Dessa fem punkterna ska hjälpa mig till att nå till denna visionen. Samtidigt så får jag utorterat vad jag behöver fokusera på.
Hur ska jag gå vidare? Vad behöver jag? Hur ska jag få mig själv till att faktiskt utföra detta? Ställa sig själv frågor som man enbart själv kan besvara. Att diskutera med sig själv kan faktiskt ge mer resultat än vad man anar.
Att förbereda sig mentalt och få in rätt tänk kan göra att du faktiskt kan uppnå dina mål. Men man måste vara förberedd. Jag kan t.e.x inte säga att om ett halvår ska jag rida St:georg och inte förbereda mig själv. Gissa hur det kommer gå? Samma sak med en häst, men vill inte ha en häst som tänker bakåt, men vill att den ska tänka framåt. Eller hur? Samma sak med vi människor, vi måste och få hjärnjulet till att börja snurra frammåt och se det som vi kanske inte annars sett.
Jag tror att alla kan uppnå det dom har drömt om och visionerar om. Det är bara det som finns bakom pannan som måste komma i rätt tänk.
Ingen väg är en spikrak väg. Ibland så måste vi ta vänter och ibland måste vi ta höger och ibland till och med går runt ett var tills vi kommer på rätt spår igen. Man måste bara ge sig fasen på att det går! En mental spark i baken och tillåta sig själv till att faktiskt göra det!
Hoppas ni kan få någon from av användning av detta ni precis läst. Så här gör jag i alla fall och ibland så har man behövt lite hjälp på¨traven att ge sig själv och sitt tänk en spark så man hamnar på rätt sköl igen. Men jag lovar ingenting är omöjligt. Hade jag haft de tankar i huvudet, så had ejag aldrig varit där jag är idag!
Man sätter sin egna begränsningar!
Oövervinnerlig vilja!
Ofta dyker det upp frågor. Hur gör man om man inte har alla pengarna till att köpa sig de bästa hästarna och träna och tävla för att komma upp till eliten.
Man ska inte sticka under stolen med att ridsporten inte är den billigaste sporten. Men jag tror att det går ändå.
Jag har inte haft de bästa hästarna, men jisses vad man har fått jobba. Jag rider verkligen inte på elit nivå. Men det är dit jag vill.
För att nå dit man vill så räcker det inte med pengar, det är egentligen bara en lite del av allt som man behöver. En enomr vilja och passion till det man gör. Ett j*kla anamma och egenskapen till att inte ge upp när det är som jobbigast, det är då man ska växla upp en växel till och köra gärnet. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har om man inte har ovanstående saker. Även de rikaste har motgångar!
Men något som är en viktigt faktor är kontakter. Ett bra nätverk av kontakter som vill hjälpa till och det är inget man heller får utan något som man får arbeta sig till. 
Jag har alltid slitit för det jag gör och faktiskit haft ROLIGT på vägen. När man når sitt mål ska man ändå känna att fy fasen va kul denna resan har varit. Vad är det roliga annars?
När jag gick på gymnasiet, pendlade jag 6h om dagen tur och retur till skolan. Då hade jag två hästar och ekonomin till att bo på skolan plus att ha två hästar uppstallde fanns inte och jag ville inte sälja någon av dom just då. Så jag gick 04:00 varje dag och var hemma tidigastr 17:00 på dagarna och ibland 20:00, då hade jag två hästar att rida när jag kom hem.
Under 3:dje året på gymnasiet så pluggade jag på distans för jag fick ett jobb och jag ville inte tacka nej. Då hade jag med mig en häst ner, då den andra hästen blivit såld. Arbetade ca 12H om dagen och hade min häst efter det och plugget på kväller och nätter. Under ett tag så hade jag till och med två hästar efter att man var klar med arbetet. Jag kan inte annat att säga än att det var tufft. Men det gick. För inget är omöjligt om man bara vill och ser lösningar i problemen som kommer. Men det gav uttdelning. Jag fick ett väldigt bra kontaktnät som jag har haft stor använding av, dels att jag lärde mig så mycket. Hade jag inte tagit det beslutet om att plugga på distans och ta den möjligheten så tror jag inte att jag hade varit där jag är idag.
Lite är också att möjligheterna när dom kommer. Visst var det tråkigt att missa sista året på gymnaiset, det som ska vara det roligaste, flytta ifrån alla vänner och bege sig. Men jag hade alltid i tanken, "detta kommer jag få igen" och det har jag.
Det viktigaste är att man inte ger upp. Jag har haft tur på en sida, det har alltid funnits människor som har stått vid sidan om och sagt "fortsätt" för ibland har det inte varit enkelt. När man står där och känner sig chanslös mot jämnåriga som redan har fina hästar, rider på hög nivå och gjort så mycket redan. Men samtidigt har det varit en sporre till att gasa på lite mer. För jag vill också dit, jag vill också rida där dom är! Inte kommer jag dit genom att tjura ihop och tänka jag "varför har jag inte den ekonomin till att göra det" Det är en sådan onödig energi på att tänka på vad alla andra har, dom har säkert gjort som jag. Gjort det bästa av det just dom har. Alla har vi olika förutsättningar inom allt och det bästa man kan göra är att just göra det bästa av det man har och det man har att tillgå. Är det inte så?
Det jag ville säga med detta var att allt går, man får inte ge upp spelar inte någon roll inom vad det är. Våga ta sats och tro på det man gör...... 
Vissa dagar klarar vi allt. Vi är oövervinnerliga, vi tar dom bästa besluten och vi känner bara yes this is right! Men vissa dagar är vi nere på minustrecker, vi känner oss svaga, tar dåliga beslut och känner att fasen vad jag är kass jag klarar inte av någonting. Men det som vi måste komma ihåg då är att vi är fotfarande samma person som kunde ta de bästa besluten, att man är oövervinnerlig och man är fortfarande samma person kände sig "jag är bäst" 
Nej en sanning
Jag tycker det är en självklar sak här i livet att man har en öppen dialog och en bra kommunikation, jag har lärt mig att det fungerar bäst så. Men många kan inte ta det, bortförklaringar hit och dit, lägga över det på någon annan.
Visst vissa saker kanske man inte säger rätt ut utan att kunna förklra för sig. Om jag tycker att någon har skit fula skor så säger jag inte det om personen kanske precis köpt dom och är överlycklig, då kanske man säger fräsiga skor och kul att dom passar dig, jag själv skulle aldrig kunna ha sådana kanske något i den stilen. Men inom vissa områden måste man enligt mig vara ärlig och kunna ta ett nej.
Lika dant är det säga nej, hur svårt den än kan vara men känner man för ett nej så måste man våga säga det. Även om man får ett tråkigt bemötande från en sida när man säger nej då den andra partern som alltid vill höra ja inte kan ta att man säger just nej och det är orubbligt, helt plötsligt kan man vara vatten värd. Att helt plötsligt ändra sig och säger andra saker bara för att den andra inte sa "ja men självklart" och inte gick på den linjen som den buttra personen tyckte. Det är fel! För mig så måste man kunna acceptera vissa saker här i livet, två viktiga saker är ett nej och en sanning. Håller ni inte med?
Tycker bara det är väldigt intressant vilka sidor man kan träffa på hos olika männsikor beroende på om dom vill höra sanningen med en öppen dialog eller alltid ett ja och sedan får höra ett nej och blir helt annourlunda bara för att det inte gick som dom hade tänkt sig. Dom fick inte sin plan genomförd och då ska man tydligen från out of the blou tycka tvärt om man vad man gjorde tidigare när man alltid höll med och alltid sa ja och verkligen försökte vara till lags.
Jag menar inte att man ska vråla ur sig allt man känner och alltid vara ärlig så man djupt sårar någon som t.ex. som skorna jag skrev som ex ovan. Men vissa områden måste man kunna ta det som sägs utan att helt plötsligt tycka rid om någon/något man tyckte var ros tidigare.
Förstår ni vad jag försöker få fram haha! Vad tycker ni?
Från att vara något bra till att bli något som hamnar under kategorin övrigt pga ett nej eller en öppen sanning.
En push till fortsättning
En sak som är ganska intressant är detta med killar och hästar, Fast frågan är kanske mer intressant. Varför är det så anmärkningsvärt?
Under hela min skoltid fram till andra året på gymnasiet blev jag mobbad för mitt sanna intresse, min passion. Hästar. En kille som rider var allt annat än poppulärt, eller jo på ett sätt. Det fanns någon man kunde tracka på, någon att skratta, peka, putta, kassta ord på! Dag ut, dag in.
Många har varit förvånade över att jag fortsatte med hästarna av den anledningen som jag beskrev ovan. För mig var det en självklarhet. Dom gav mig stödet, modet och lugnet. Den enda plats jag kunde finna trygg var i stallet och av hästens närvaro. Även efter man har varit med i repotage i tidningen så blev man inte positivt bemött, utan tvärtom. "Vad f*n har du i tidningen att göra ditt **** *****" Det är så ***'** att du håller på med en fjollsprt"
(En gammal bild sedan jag var med i ett tidningsrepotage för ca 7 år sedan.)
"Lata dagar på hästryggen" hette artikeln.
Nu tänker jag inte berätta vad som sades, gjordes under denna tiden. Det jag helt enkelt vill komma fram till är att varför är killar och hästar så stämplat för? Jag anser att kunna ha ett så pass så stort djurs förtroende och allt som krävs för att rida är allt annat än lätt.
Det är verkligen sorgligt att så många killar som egentligen tycker det är så kul med hästar och ridning, slutar för att det passar inte för en kille och det passar inte gänget. För mig är det ynkligt att inte kunna ställa upp för sin polare, vän, kompis och bara respektera det intresse man har!
En förändring kring detta är ett borde. Men inte så lätt. Dock tror jag att med hjälp av fantasi, angagemang och lust från ridklubbar/skolor till att få och peppa dessa killar till att fortsätta. Under förutsättningar att dom tycker det är kul. En enbart kill grupp om det är möjligt? En testa på "att vara i stallet och rida dag för killar" vad som helst. För det borde inte vara så uppmärksamt att en kille rider och älskar hästar! eller har jag fel?
Jag älskar det jag gör. Hårt arbete, ambition, vilja och en kärlek till hästar och denna sport har tagit mig hit där jag är idag. Om jag hade velat hade jag kunnat gjort som så många killar gör eller har gjort slutat. Men jag gick den väg som mitt hjärta ville gå. Hade jag varit lyckligare nu om jag hade lagt ner hästarna för att passa in i gruppen/skolan då? Troligen inte. Har man hittat något man har passion för och längtar till så ska inget hindra dig för att utföra det.
Sometimes
Sometimes i dont know how the future looks like.
Somteimes i wonder what´s the life is about
Änd there are times when i feel like i have read every line
And there are times when it feels like i just been look att the cover
Is that called life?
Om vad?
Ett lyckligt liv. Har du ett sådant? Eller strävas det fortafarnade efter att vara lycklig? Sett dig omkring? Ibland behöver man inte se så långt bort för att finna det som ger en den energiska glädjen och pasion som driver livet. Glädjen som man så gärna jagar och lika fort man fångat den så smiter den iväg och stressen efter att få tag på den igen infinner sig. Frågan, varför? Någonsin dykt upp? Att utverdera livet behöver inte vara det som är det svåraste utan barriären till att ständigt jaga lyckan som ger glädjen, men smiter ofta därifrån. Frågan är vad har den glädjen att ge när den hela tiden smiter? Att hela tiden kämpa för det man tycker om är något man hela tiden får göra och vi gör det, omedvetet. Men jag tror inte på en ständig kamp om att jaga lyckan. Det gäller att finna det som passar just dig? Det har jag gjort. 
Vad är lycka?? 
Vad har vi.....
Att klaga på egentligen?
Julen är en mysig tid, dock tycker jag att det kan vara för mycket hysteri över alla dessa julsaker som ska ordnas. Julmat, julklappar, julkort. Ja, you name it! Jag har alltid undrat varför? Varför denna hysteri, stress och bråk som bildas bara för det är jul?
Som jag har skrivit i tidigare inlägg så önskade jag mig inget i julklapp, en julklapp är rolig att få men den gör inte julen. Inte för mig. Julen för mig är att kunna vara hemme och umgås göra saker tillsammans som man inte hinner göra annars. Har ni någongång funderat över vad en julklapp kan ställa till för problem? Hur många känner inte skuld över att man inte kunnat köpa julklappar, hur många är det inte som tar lån för att köpa julklappar och får en skuld på banken för det? Så onödigt. Är det detta julen handlar om, skulder, stress och bråk. Nej. Varför inte ta julen för vad den är?
Tänk på alla dom som inte ens har något hem att åka till. Dom skulle säkerligen göra allt för det vi får vara med om. Att få vara med en familj, att inte behöva vara ensam. Tänk på alla som får ha expressen som ett täcke. I stället för att få ihop den "perfekta" julen och gör allt för att få den.
Det är ju ändå jul, även om den lider mot sitt slut.
Glöm aldrig
Styrkan i var själ är något som lätt kan brytas ner. Styrkan är ett ting med en båhållen kraft som tas fram när tiden är kommen, man trodde det var slut. En del klarar av att stå emot svagheten och litar på sin styrka. Kanske är det självförtroende. Men det finns något annat som inte så ofta syns. De gånger vi är mest vilsna och troddes aldrig finna vägen tillbaka till återförenelse av lyckan, så finns den där och lyfter oss tillbaka. Jag skulle kalla det "jag". Om vi tappar kompassen som hjälper oss att hålla minnet öppet för att aldrig glöma bort vem man egentligen är. Det är sitt egna jag som talar om för oss vad som är våran passion. Ingen annan. Låt inte den gångna vägen bestämma vem du kommer att bli. Det sanna jag som vi alla bär, finns med oss sedan första andetaget. Sitt egna jag då ingen annan kan säga dig rätt eller fel. Ditt jag är den styrkan vi lever på. Låt det för bli ditt jag och låt dig ta dina egna steg. Är det ditt riktiga jag som styr dig? 
Man kan inte ändra redan tagna steg, men det kan bli till något bra. Ditt val. 
(bild: google.se/ footprint in the sand)
Hur ska man förhindra!
Mobbing är inget nytt. Vi vet att det finns där men vi stänger ögon och öron. Ingen ingriper när orden slår mot en själs öron.
"Bögjävel, Hora, manshora, fitta" Är ord som ingen reagerar på i en korridor. Orden är sagda så många gånger att ingen bryr sig om dess inebörd, vad dessa orden kan påverka en själ som dagligen får höra. Var dag är det någon som får dessa orden slagna i ansiktet och personen som slog skrattar och vet att ingen kommer att säga "lägg av" utan kommer enbart fortsätta.
Fram till gymnasiet så var min vardag det som står ovan. Ingen hörde, ingen såg. Inte ens lärarna kunde förstå, orden jag fick höra av dom var ofta "men det är väl inte så farligt" "dom som är så snälla grabbar" Jag var givetvis den som bar ansvaret. Helt okej att kalla mig bögjävel eller höra sånger i matsalen "Bögen raskar över risen" En del ord kan jag inte ens nämna, för jag tycker att de orden inte är nämnvärda.
Idag är jag starkare, kalla mig vad du vill och jag skrattar. För jag har lärt mig bättre. Att ge personer som bokstavligen trycker ner andra är inte värd att ge uppmäksamhet. Undrar hur dom mår i dagens läge? Skit skulle jag har sagt för några år sedan men jag är bättre än så än att hoppas på att någon har det skit och sjunka ner på deras nivå.
Dom som INTE råkar ut för detta förstår nog inte hur påverkad man blir. Det har tagit tid att bli av med alla känslor, all förtvivlan, all rädsla. Förr vågade jag inte ens gå på stan, vågade inte fråga konduktören vilket spår tåget går ifrån. Min värld var svart, ibland kom funderingarna och frågorna om det ens var värt att fortsätta? Men med hjälp av mina underbara vänner som sedan kom i livet har lärt mig att se.
Mycket av det som hände då är förbi. Inget kan stoppa mig nu!
Det finns såmånga där ute som behöver ett stöd, höra en röst säga "hur mår du". Det är dags att sätta ett stopp för detta som sker. Inte är det enbart skolor detta hanldar om, även på arbetsplatser bland vuxna.
En kan inte göra allt men om vi hjälps åt kan vi göra något åt det!
är det jag?
Du är inte den du är. Funderat på det? Vet vi egentligen vilka vi är. Eller blir vi så påverkade av allt runtomkring,alla dessa åsikter från allt och alla. Är vi säkra på att det är våra egna åsikter vi tänker eller är det vad vi har hört eller sett som vi tycker? När är man sig själv, när bör man vara sig själv. Alltid givetvis men är vi det? Beter vi oss olika beroende på vilka som är åskådare.
Jag lägger ner mycket tid till att lyssna på mig själv. Vad säger jag, inte du, inte hon, inte han, vad JAG säger. Hur många är det som verkligen har självförtroendet till att lita på sig själv? Början är att lyssna på sig själv. Om du alltid lyssnar på vad alla andra säger att du ska göra så kommer erfarenheten till att ta egna beslut att suddas ut. När det väl är dags så kan du inte.
Till er som inte vet vad ni vill med det ni just funderar öve, ta en paus. se dig själv, hör dig själv och lyssna. Vad säger du? Det är början till ett eget beslut och växten till ett självförtroende.
Men att putta andra åt sidan för att själv nå dit, då har man misslyckats. Vi är inte ensamna här, ta hänsyn till varandra och respektera varandra i era beslut. Vad ger det att köra över andra för attsjälv lyckas med sig själv?
Klara av att inte göra som orden ovan men fortfarande klara av att gå sin vilja igenom är success....
Att nå sina mål
Fick en fråga för någon dag sedan.
Hur når man sina mål?
Dagligen så drömmer jag,drömmer att en dag får lov att rida Grand Prix. Om jag någonsin kommer att komma dit, vet jag inte. Men jag arbetar dagligen om att skaffa de bästa förutsättningarna för att en dag kunna uppleva min dröm.
Inget är självklart här i livet. Vi måste se till att det sker. Inget händer genom att ligga i soffan och knapra OLW.
Se frammåt, arbeta från de förutsättningarna du har.
"Vad behöver jag för att bli bättre"
"Hur ska jag göra för att kunna få det jag behöver"
Vissa dagar kommer att kännas totalt meningslösa och man kommer att undra, Vad håller jag på med? Men det är även de dagarna som kommer att göra dig stark. "Vad gjorde att jag hamnade här?" Om man inte har dagar då man är nere så skulle man aldrig upptäcka utveklingen. Ibland kan jag känna att jag inte kan rida. Känner mig som en total nybörjare. När jag började rida för Catrin så kände jag mig så världelös.Men jag har lärt mig att det är då uteveckling sker. Det är bra att ha självförtoende men man ska inte neka sina svaga sidor. Gör man det så kan man inte utveckla de sidorna till att bli de starka sidorna! Var kritisk men var inte dum mot dig själv.
Av erfarenhet har jag lärt mig att INTE låta andra påverka mina val. Jag tar råd från andra men jag tar mina egna beslut. Förr så lyssnade jag och gjorde det andra sa åt mig "Där ska du jobba" vilket resulterade i att jag inte gick på min egna känsla. Säger din magkäsnla att gå åt det andra hållet så lyssna på den. Du kommer säkerligen att trampa snett och göra misstag. Men utan misstag kommer man aldrig lära sig att undgå dom för ett senare skede. Sker ett misstag. Res på dig, ta det som en positiv sak och gör det ännu bättre.
"Man ångrar aldrig det man har gjort, utan det man aldrig gjorde"
Jag skulle kunna skriva en hel novell om detta. Det viktigaste är att man gör saker och ting för sin egen skull. Vad är detförmening annars? Att inte heller glömma bort att ha roligt under tiden. Alla pratar om lycka. Men glömmer man bort att vara lycklig under vägens gång, hur lycklig blir man då när man är i mål? Det är vägen dit som sätter prägel. Var stolt över det du gör och det du har gjort så här långt. 
När du väl är där, ska du kunna njuta av resan du just gjort.
Jag kan inte säga hur man görför att nå sina mål. Jag tänker och känner som jag beskrev ovan och kanske för någon därute kan få en ny synvinkel. 
Tänkt på det?
En dröm som kom, talade om, även frågade om jag hade glömt!
När vet man? Hur ska man veta när man inte kan få svaret på att man vet? eller är det en självklarhet?
Önskar att jag i stället kunde få höra vad jag bör göra, ett stöd,ett ord vi tror på dig. De saker ni säger är inget nytt. Jag tar hand om mitt liv,är inget barn. Jag är vuxen nu.
Vad ska jag göra, säga eller höra. För att få er att förstå jag är på väg att gå.
Drömmen är sann, jag ser mig själv, Arbeta hårt, men viljan den består.¨Ni som skrattar det är ni som bör fatta.
Se mig, hör mig, stöd mig......
To see in yourself
Se efter, noga. Djupare
.
Leta efter dig själv, inom dig själv.
Endast du har det du söker. Svaret till dig.
Se det som ingen annan kan se, viljan till att se inside yourslef.
Gör det till dig själv, bortse dom som vill dig annorlunda än dig själv för att själva leta efter deras.
Påverkan av andra letare vars spår har tappats. Kartan finns där, men förblindad av solen är det även lätt att blända den som redan är på väg men som då tappar sitt grepp. Viljan är din, likt ditt egna skinn. Du har kontrollen över rollen.Vad andra vill se är vad dom ber, men din bön är svaret till dig själv.
Se efter,noga Djupare,
Leta efter dig själv inom dig själv. Endas du själv vet beslutet till ditt egna dig.......
Jag tas inte för någon annans bekostnad, kostnaden är det jag fann i det jag sökte där ingen annan har sitt sköte. Egna belsut det är jag som vann till slut.
Konsten att våga
Skrämmande, osäkert. Något som lämnar rutiner.
Att våga är en konst för sig!
Men att inte våga kan vara en förlust. Lätt att bli förblindad av sin vardag, man känner sig säker. Våga lämna den säkerheten är svår förmånga själar.
Ordet våga kan vara i många former och är likväl olika för alla. För mig gäller det att våga lämna, våga se frammåt utan att vara osäker på mig själv.
Utveckling handlar om att våga......
Vågar du ta steget?
Sov sött vänner!
!
Ica reklamen
Många anser att reklamen är stötande för människor som lider av downs.
Jag kan tycka att reklamfilmen är bra, jag tycker att det är vi "normala" som blir lite dummförklarade.
Det finns ingen anledning till särbehandling tycker jag. Dom klarar av mer än vad man tror.
Jag har en liten del erfarenhet av handikappade från ridskolan, handikapp gruppen.Många av dom klarade avatt sköta hästen helt själva! Det var en tjej somdocl var rullstolsbunden och henne red jag tandem med. Hon sitter framför mig och jag bakom på hästen. Man kunde inte se några stööre utryck, men hennes ögon talade. Tänk vad djur kan göra med människan!
Men det jag vill ha sagt att bara för att handikappade har problem eller dom som är klassade med olika sjukdommar så betyder inte det att dom är inkompitenta. För mig är det personer somger mig inspiritation. När dom klarar sig så får det mig att tänka på varför jag ens klagar?
Nu ska jag gå och lägga mig, min magebörjar göra nåot grymt on! Tror min magmunn böjar krångla igen!
Hoppas ni haft en fin fin lillördag!
Framtiden...vad ska man göra?
Ofta så kommer denna frågan fram som rubriken beskriver.
Allt för många är stressade över sin framtid, ingen aning om vad man vill jobba med osv.
Jag anser att man INTE ska skynda sig mot framtiden. Ta det lugnt, tiden löser det mesta.
Känner en del personer som jobbar med det dom gör av en slump. Dom hade egentligen helt andra planer för sitt liv men hittade en intressant dörr att öpnna! Man ska inte vara rädd att testa något nytt.
Jag har aldrig haft det problemet att INTE veta vad jag vill göra i framtiden. Jag har en dröm, en vision som jag arbetar mot så jag har en möjlighet att uppnå mina mål. Som bloggens namn lyder så arbetar jag med hästar. Har arbetat med hästar i snart 3 år, professionelt. I framtiden så vill ja kunna driva eget företag. Träna, utbilda och tävla hästar samt ha elever. Min dröm är att kunna rida på elitnivå. Om den drömmen någonsin kommer att uppfyllas, vet jag inte. Men det är det jag arbetar för. Så vill jag ha min framtid. Men man vet aldrig hur framtiden ser ut.
Men många där ute har verkligen ingen bleksaste aning om vad dom vill göra. Saken är dock den att man har någonting i sitt liv som man brinner för, som man tycker verkligen är riktigt roligt och kanske skulle kunna ha det som sitt yrke. Det är bara som så att man inte tänker på det! Det kan vara att man tycker det är kul med att fotografera, teckna, skulptera, designa kläder, trädgårdar, inredning, teknik, motorer. Listan kan göras lång!
Men jag har ett litet tips som kanske kan hjälpa er på vägen!
(eller som du tycker är kul) 
Kom ihåg att INGET är omöjligt! Man måste vara kreaktiv här i livet. Alla har inte pengar att kunna starta sig en karriär för eller kunna köpa dom finaste hästarna och flådaiga lastbilar t.ex. Man får finna ett sätt som DU tror på.
Andra kommer att komma med sina egna åsikter och prata om sina erfarenheter. Ta åt dig, men gör fortfarande det DU vill.
Jag har inte ekonomi till att köpa mig hästar och lastbilar. Den budgeten finns heller inte i min familj. Det yrket jag arbetar inom är inte den billigaste, en häst som jag skulle behöva kostar allt från 200.000 kr och uppåt. Men jag vet att jag kommer att lyckas om jag får fatt i rätt redskap. Många gånger så har jag tvivlat på mig själv och rädslan att behöva ge upp någt man älskar och är bra på för att man har inte råd. Finns många talanger där ute som är bra på sin grej, men som kanske inte ha dom rätta förutsättingarna. Även om det känns tufft och allt är omöjligt så ge INTE UPP! Så länge man mår bra i själen av det man gör så ska man fortsätta och att det verkligen är du som vill och inte någon annan som sagt att du ska.
Känner att jag har svårt att förmedla det jag verkligen menar, men alla har vi olika förutsättningar. Arbeta utifrån det och ha kul på vägen!
Om ursäkt
Vi alla har kännslor, det finnt många olika sorters kännslor.
När vi gör något som käns bra har vi oftast en bra magkänsla. Men ibland sker det att vi inte kan styra dit magkänslan säger för vi vågar inte tala om det utan att be om ursäkt.
Hur många går inte dagligen och känner att jag hellre vill gå den vägen min magkänsla säger mig. Jag går efter min magkänsla, har till och med bett om ursäkt för det. Ursäkten fick personen då jag trodde att jag skulle göra ett djupt sår. Att be om ursäkt för sin akännslor är något man inte bör behöva göra. Inte heller ska andra ta över viljan och man går emot magkänslan. Den vägen som vi igentligen vill gå.
Varför be om ursäkt för något man känner.
"-förlåt mig"
"-för vad? för att du visar kännslor"
Är man rädd för att visa det man känner, då är det mer betydelse fullt än någonsin att berätta och visa andra vad du igentligen känner inom dig.
Lättheten att bli styrd av andras åsikter är oerhört sant. Men vi reflekterar det inte. Jag tar råd av andra, lyssnar och tar till mig. Men jag gör valet. inte dom som gav mig sitt råd. Du blir förfrågad varför du gör som du känner, du kommer att göra ett misstag. Låt dig själv göra det misstaget. Men när du gjort det vet du att du gick på din gene känsla och på "detta vill jag göra". Framtiden är något som vi aldrig vet om, vilken känsla man ska gå på kommer alltid vara ovetande. Men följer man det sin egna känsla säger så når man längst. Ibland så klarar man inte av att hålla huvudet ovanför vattenytan och får börja om. Det positiva är att det blir en lärdom rikare.
Våga lita på sin känsla och våga göra misstag tror jag gör oss starkare!
Be inte om ursäkt för dina kännslor, var stolt och stå upp för dom.
Vi alla letar efter.....just det
Hamna i ett läge där vi endast ser färgen svart, en färg man inte kan sätta någon annan färg som syns, förutom vitt. Vit är en färg som kan ta alla färger, även svart. Det är det vi glömmer bort.
När vi mår som bäst, tar vi dom bästa besluten. Sakerna bli gjorda på bästa sätt. Men det glömmer vi bort när vi är i det läget då vi tar de sämsta besluten. Sakerna blir gjorda på ett knappt godkänt sätt. Men det glömmer vi bort när vi är på ljusa sida. När vi hamnar i det mörka måste man komma ihåg att vi fortfarande är samma person som gjorde det mest fantastika, man är oslagbar!
"Vår styrka är dom små detaljerna"
