Svar på kommentar!
Melanoz svarar!
ella om Får jag lov:
hah chokladklockan var lite smart ;) Fick en fråga innan från ella och tänkte att jag har fått den frågan tidigare men inte haft tid att svara men nu får ni ett svar, ni som undrar! Jag har ridit sedan jag var 3 år. Min mamma har alltid haft hästar och vi har alltid bott på landet så jag är allt annat än en storstadsbo. 8månader var jag i alla fall när min mor satte upp mig på en häst för första gången. När jag sedan blev 8 år gammal så fick jag min allra första ponny. En Shettis som hette Rufus och han bet allt och alla samt han var inte inriden. Men han blev världens mysigaste ponny och alla jämförde oss med Molly och Mulle (seriefigurerna från min häst tidingen) Man brukar säga det att man blir inte en riktigt duktig ryttare fören man har trillat av 100 gånger. Det tog jag och Rufus tillvara på och jag lovar er att jag trillade av mer än 100 gånger. Sedan honom så hade jag två ponnysar som jag lånade, men tävlade aldrig, jag ville bara rida och borsta mina hästar. När jag var 13 år så fick jag ponnyn Puttelina. Ja, hon hette så! Henne fick jag en fantastik tid med. Det var på henne jag började lära mig rida på riktigt. Jag red bland annat clinik för Elisabeth Lundholm och då var även KRAFFT där och hade föreläsning om foder. Dom blev så imponerade av min fokus och förmågan till att utföra det Elisabeth sa till mig ut till hästen så då fick jag två KRAFFT chabrak samt ett täcke. Men jag var inte intresserad av tävla bara ha kul med min ponny. Tiden gick och jag fick min första storhäst, denna hästen föddes hemma hos oss då min mamma hade mamman till detta stoet. Vilket fall så öppnade denna hästen lite fler dörrar. Mitt intresse för tävling började komma igång och med mycket arbete som var på denna hästen så lyckades jag komma upp till alla mina mål som jag hade. Jag tränade regelbundet för Mikael Greveback, Ted Netteqvist och clinic för Jens Fredriksson samt regelbundet för dressyrtränare. Denna hästen var en otrolig häst, mycket vilja och mycket humör. Hon var endast 152 men vi hoppade 145cm anpassade banor. Jag tävlade dock bara upp till 120cm då jag inte ville att hon skulle hoppa över sig. Sådan liten häst hade ganska så svårt att räcka till i större kombinationer osv, så hon fick ta för mycket tyckte jag. Åren gick och jag köpte mig ett sto. En unghäst efter Lipton-Marramas. Henne hade jag i 3 år. Tog med henne ner till Skåne när jag var på praktik och hos Minna Telde samt Adriana Zonari. Blev att jag sedan flyttade ner och pluggade då på distans för att jobba med hästar, först hos Adriana och sedan hos Camilla Larsson. När jag var där nere så fick jag rida allt möjligt. Från gröna unghästar till hingstar som skulle gå bruksprov till utbildade svårklasshästar. En riktigt roligt liv och ett bra steg i min ryttarkarriär. Med min unghäst fick jag hjälp av Jens Fredriksson som bodde granne med anläggningen där jag jobbade.  Min unghäst Holly Hunter Här kan jag stick in med att när jag kom ner till Minna första gången och fick rida en jätte fin häst och verkligen fick känna på DRESSYR och inte enbart markarbete, det var då jag bestämde mig för att sadla om, så jag la hoppningen på hyllan. Nu är jag 21 år gammal och ska fylla 22 nästa år. Med de förutsättningarna jag hade/har så har jag kommit långt. Min mamma är sjukpansionär sedan hela mitt liv tillbaka. Dessutom ensamstående mamma. Så pengar var aldrig någon självklarhet. Däremot att jobba var det. Vill man så kan man. Jag har fått fina kontakter och fina erbjudanden. Pether Markne har ringt mig personligen och frågat om jag inte skulle vara intresserad av jobba hos dom, samt många fler. Antonia Ramel är en människa som betytt väldigt mycket för mig, hon har alltid ställt upp och man har alltid kunnat be om råd. Även att hon tävlar på hög nivå (vann Intermedier 1 för ett tag sedan) Så har hon ändå hjälp lilla lilla mig. För hur stor vad jag i hennes ögon? Det var i sammband med henne Pether ringde till mig, efter förra sommaren då jag var uppe och hjälpte Antonia och hennes syster Jouliette Ramel med deras hästar så såg dom antagligen att jag gjorde ett bra jobb, samt goda råd fran Antonia skulle jag tänka mig. Jag skulle kunna skriva en HEL berättelse och detta inlägget skulle bli hur långt som helst, Jag har varit med om, och gjort såååå mycket annat men tiden finns inte att hinna skriva ner allt och dessutom skulle ni nog tröttna efter hälften! Det jag skulle villja säga innan jag avslutar är att man ska ALDRIG ALDRIG ge upp det man tror på och det man är bra på! Det är tufft men när lättningarna kommer så har det varit värt det. Idag jobbar jag som stallchef och beridarelev hos Catrin Henriksson, har en spännande framtid framför mig och jag ska kämpa för att ni mitt mål. Att kunna driva eget och få möjlighet till att rida Grand Prix. Så lova mig en sak! Oavsätt vad folk säger, vad folk tycker. Sluta aldrig göra det DU gör! Tro på dig själv. Men glöm inte bort att ha roligt på vägen.....  |
Kommentarer
Postat av: ella
otroligt fint skrivet!
håller med dig, man ska fullständigt strunta i vad andra tycker, så länge man följer sitt hjärta!
Trackback
