Dressyrkillen

Ofta dyker det upp frågor. Hur gör man om man inte har alla pengarna till att köpa sig de bästa hästarna och träna och tävla för att komma upp till eliten.

Man ska inte sticka under stolen med att ridsporten inte är den billigaste sporten. Men jag tror att det går ändå.

Jag har inte haft de bästa hästarna, men jisses vad man har fått jobba. Jag rider verkligen inte på elit nivå. Men det är dit jag vill.

För att nå dit man vill så räcker det inte med pengar, det är egentligen bara en lite del av allt som man behöver. En enomr vilja och passion till det man gör. Ett j*kla anamma och egenskapen till att inte ge upp när det är som jobbigast, det är då man ska växla upp en växel till och köra gärnet. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har om man inte har ovanstående saker. Även de rikaste har motgångar!

Men något som är en viktigt faktor är kontakter. Ett bra nätverk av kontakter som vill hjälpa till och det är inget man heller får utan något som man får arbeta sig till.



Jag har alltid slitit för det jag gör och faktiskit haft ROLIGT på vägen. När man når sitt mål ska man ändå känna att fy fasen va kul denna resan har varit. Vad är det roliga annars?

När jag gick på gymnasiet, pendlade jag 6h om dagen tur och retur till skolan. Då hade jag två hästar och ekonomin till att bo på skolan plus att ha två hästar uppstallde fanns inte och jag ville inte sälja någon av dom just då. Så jag gick 04:00 varje dag och var hemma tidigastr 17:00 på dagarna och ibland 20:00, då hade jag två hästar att rida när jag kom hem.

Under 3:dje året på gymnasiet så pluggade jag på distans för jag fick ett jobb och jag ville inte tacka nej. Då hade jag med mig en häst ner, då den andra hästen blivit såld. Arbetade ca 12H om dagen och hade min häst efter det och plugget på kväller och nätter. Under ett tag så hade jag till och med två hästar efter att man var klar med arbetet. Jag kan inte annat att säga än att det var tufft. Men det gick. För inget är omöjligt om man bara vill och ser lösningar i problemen som kommer. Men det gav uttdelning. Jag fick ett väldigt bra kontaktnät som jag har haft stor använding av, dels att jag lärde mig så mycket. Hade jag inte tagit det beslutet om att plugga på distans och ta den möjligheten så tror jag inte att jag hade varit där jag är idag.

Lite är också att möjligheterna när dom kommer. Visst var det tråkigt att missa sista året på gymnaiset, det som ska vara det roligaste, flytta ifrån alla vänner och bege sig. Men jag hade alltid i tanken, "detta kommer jag få igen" och det har jag.

Det viktigaste är att man inte ger upp. Jag har haft tur på en sida, det har alltid funnits människor som har stått vid sidan om och sagt "fortsätt" för ibland har det inte varit enkelt. När man står där och känner sig chanslös mot jämnåriga som redan har fina hästar, rider på hög nivå och gjort så mycket redan. Men samtidigt har det varit en sporre till att gasa på lite mer. För jag vill också dit, jag vill också rida där dom är! Inte kommer jag dit genom att tjura ihop och tänka jag "varför har jag inte den ekonomin till att göra det" Det är en sådan onödig energi på att tänka på vad alla andra har, dom har säkert gjort som jag. Gjort det bästa av det just dom har. Alla har vi olika förutsättningar inom allt och det bästa man kan göra är att just göra det bästa av det man har och det man har att tillgå. Är det inte så?

Det jag ville säga med detta var att allt går, man får inte ge upp spelar inte någon roll inom vad det är. Våga ta sats och tro på det man gör......



Vissa dagar klarar vi allt. Vi är oövervinnerliga, vi tar dom bästa besluten och vi känner bara yes this is right! Men vissa dagar är vi nere på minustrecker, vi känner oss svaga, tar dåliga beslut och känner att fasen vad jag är kass jag klarar inte av någonting. Men det som vi måste komma ihåg då är att vi är fotfarande samma person som kunde ta de bästa besluten, att man är oövervinnerlig och man är fortfarande samma person kände sig "jag är bäst"