Dressyrkillen

Jag blev inbjuden till en grupp på facebook "Våga vägra mobbning" Inte så konstigt för mig att jag gick med i den. Har man själv blivit utsatt så vet man vad det kan handla om och hur hårt det kan ta. Mer än vad många tror. "Äh, klenis det därvar väl inget" en del av de svar man får bland alla skratt och icke förstående ord.

Men det somfår mig att undra är hur stor mobbningen fortfarande är. Även om det har varit mycket prat och disskutioner som var för ett tag sedan. Man kan stata facebook grupper (bättre än inget) men det sker fortfarande inte såmycket inom skolan, där ändå mycket sker. Ett barn/ungdom ska inte behöva få ta del av det. Att det förekommer bland vuxna personer gör mig ännu mer fundersam. Varför? Vad är det för en skön känsla dom får genom att bete sig så illamot andra människor??

Jag kommer aldrig glömma när jag försökte berätta för lärana om vad som hände när man gick i korridoren. "Men dom som är så snälla" är vad för svar man fick. Inte såg dom att man blev knuffad in i skåpen och fick glåp ord efter sig. Där skönk mitt förtoende för skolan radikalt. Även de ord som rektorn sa sitter ibland och nöter och kan göra mig så fruktansvärt irriterad fortafarande. "Men dom säger ju inget när du inte är här" Vad är det för en lösning? Jag tog inte skada om jag inte hörde eller kände......

Frågan är vad man bör göra för att få dessa"kännslokalla" personer med sina med sina slag i ord att förstå konsikvenserna. Det tar hårdare än vad människor runt omkring inte kan inse.

Jag hoppas innerligt att om du som läser detta och är utsatt för någon form av mobbning att inte förlora hoppet och glädjen av livet. Det finns bättre och det finns vägar ut. Den som till sist kommer bli uppäten av skiten är skiten som gjorde det. Våga prata.......