Till att säga nej
Det finns jätte många duktiga tjejer och killar som vill arbeta med hästar men som blivit utnyttjade och "överkörda" av sin arbetgivare. Jag själv var sådan att jag tog vad som helst, jag tolererade vad som helst även om jag kunde vara gråtfärdig när jag skulle gå och lägga mig och man var mega stressad när man såg chefens bil rulla igenom grindarna och in på stallplanen. Jag ville så mycket (vill givetvis fortfarande) och ville bevisa att jag faktiskt hade vilja och ambition nog till att verkligen jobba och förkänade att arbeta just där. Man hade egentligen för mycket respekt och man var nästan rädd. Arbetsgivaren har ju alltid rätt-eller?
Detta är för mig nu efter all erafarenhet att det är FEL! Man måste verkligen våga säga stopp, nej jag orkar inte måste vara ledig etc. Innnan kunde det vara som så att bad man om ledigt var man lat och man var inte tillräckligt seriös, så man bet ihop även om man hade behov av att vara ledig för det är humant.
Bara något så enkelt som ovan kan våra så svårt att säga, eller hur?
Detta kan väldigt många arbetsgivare rida på när man känner så. Väldigt många duktiga blir därmed nerkörda. Vissa vågade inte säga att dom inte vågade rida ut på den hästen eller ta in och ut den från hagen för då var man inte bra nog. Men man MÅSTE faktiskt våga säga det och det SKA vara acceptabelt att säga det. Det är en sak en arbetsgivare måste ta. Man måste få lov att känna sig trygg och bekväm på en arbetsplats man arbetar så mycket på som man oftast gör när man arbetar med hästar.
Jag har väldigt svårt att förstå varför vissa måste bli som "tyranner" kanske grovt skrivet när man har anstälda. Om jag hade haft en anstäld så hade jag tagit vara och sett till att den hade trivts (om det var någon som jag ville arbeta med från början vill säga, man måste ju passa ihop som personer) Det kan lätt hända att man bli lovad massa saker och att vi arbetar t.e.x från kl 07.00- 17.00 och att man har två lediga dagar i veckan, men visar sig vara något helt annat när man börjat. Det ska man också stå upp för. Oftast så går man som en praktikant då inte spec många har råd att anställa. Men det betyder inte att man ska slita livet ur sig.
Men samtidigt SKA man veta att arbeta med hästar är inte som att arbeta på ett kontor, det är mycket jobb och det tar tid. Så man ska ändå inte tro att man kan ligga på soffan och käka chips och bli GP ryttare. Men att det ska svårt att få en bra balans mellan en anstäld och en arbetsgivare. Retoriken till konsten att tala? Varför är det så svårt?
Hade jag haft den erfarenheten som jag har nu, hade jag vågat göra och säga annorlunda som jag hade velat göra då! För alla människor är dödliga, oavsätt om man kungen, Jan brink, anky van grunsven eller Zac Effron.
För att sammanfatt det hela så behöver man våga stå på sig, våga lita på sin magkännsla och våga ha en öppen dialog med sin arbetsgivare. Samt att man måste tycka att man får ut någonting utav att arbeta just där, varför ska man annars lägga ner så mycket timmar på något man inte får ut någonting utav! Våga säga till om du tycker en arbetsgivare är dum eller rent av elak.
Jag själv har erfarenhet från det mesta, men ingen vad jag vet pratar om det. Jag hoppas att detta kan ge någon en känsla av att bara för att man är praktikanten att man inte har en talan, för det har man. Känner man att något är fel så måste man våga säga det! Jag tror att man behöver höra, läsa och förstå att det finns fler än bara sig själv!
Jag var jättenoga med där jag har arbetat och skökt till, att jag verkligen gillar det sättet som det arbetas på, både med hästarnas utbildning och hästhanteringen över lag, känner jag att nej, jag gillar eller går inte med på denna metoden. Då ska man heller inte vara kvar, tycker jag. För vad ger det? Man är ju oftast där man är av en anledning och det är oftast av den anledningen att man vill lära sig mer. Eller?
Eller vad tycker ni? Är det någon av mina läsare som har någon erfarenhet av det jag just skrivit?
Håller verkligen med dig, bra skrivet! Är själv med en sån som gärna säger ja till lite för mycket. Men jag har hittat lite bättre balans nu, jag säger nej till för mycket också, man kanske borde lära sig prioritera och tänka igenom frågorna innan man svarar! Det är lätt att man gör något förhastat tycker jag :P
Mycket bra inlägg! Gjorde praktik i 8 månader för att söka hippologen (som ja ändå tackade nej till) hos min tränare och det var en del slit. Eg. innebär praktik att man går brevid någon och hjälper till, men jag var ensam med 15 hästar och dessutom fölade ju mitt sto o de va en jävelunge ja fick. Men de hjälpte mig inte spec. mycket för det, ex. tog det en kvart att få in dem en askort bit från hagen in i stall. Jag fick ofta jobba helger när de va på tävling o hade då även deras hundar osv, inget emot det men det är jävligt slitigt med så många hästar ensam. Samtidigt var det också en väldigt bra tid, men jag fick bara lite fickpengar för allt jobb (heltid) egentligen. Praktik borde ge lön! Men finns många som utnyttjar människor som vill, precis som vi. Tyvärr! Det värsta var ändå när mockningen inte dög. I början va ja för långsam så ja inte hann rida, o sen för slarvig, men då hann jag ju rida...
Du har skrivit ett väldigt bra inlägg!
Själv har jag inte hamnat i en sådan situation, men om jag känner mig själv rätt så skulle jag inte kunna säga nej. Det värsta jag vet är när andra är besvikna eller upprörda på mig, och jag har därför ganska svårt att säga nej. Det är många gånger, i många olika situationer som jag har gjort mer än jag ska bara för att underlätta för någon annan.
