Dressyrkillen

Tänkte ta och ge ett litet svar till Stephanie som undrade föjande i texten ovan. Det är en del som frågar dessa saker så tänkte ta och skriva ett litet inlägg.

Vem är jag?: Utöver den lilla presentationen som finns på vänster sida om bloggen så är jag en kille som har ägnat hela sitt liv åt hästar. Jag började rida när jag var 3år, mor min satte upp mig på en häst första gången när jag var 8:ta månader och sedan dess har jag suttit kvar kan man säga. Om ärligheten ska fram så tror jag inte att min mor trodde att jag skulle bli så här hästbiten som jag blev och är idag.

 
 
haha min första ponny och jag. Shettisen Rufus och när jag var 13-14 och tränade ardenner hästar för premiering.

Vart jobbar du?:  Till en stor del arbetar jag för mig själv, tar emot hästar för träning, utbildning, tävling, försäljning. Förberedelser inför 3-årstest och unghästchampionat etc. Samtidigt så arbetar jag för Lotten Aronsson. Som har ridit med i landslaget och numera i handikapplandslaget. Jag hjälper till att rida hennes hästar och sköta stallet. Dalig träning på både hennes djur och mina djur som  jag har i träning. Verkligen kanon bra. Man utvecklas hela tiden och "kör man fast" har man alltid någon att vända sig till. Omöjligt att bli "lat"när hon är med i ridhuset, vilket är suveränt för man blir såå mycket mer noga med all ridning, bara en sak som att man inte slarvar med en enda övergång etc.

Livet fram tills idag, hur har jag kommit dit där jag är idag?: Det jag kan börja säga är jobba, jobba, jobba, jobba och ta alla chanser och möjligheter som kommer i ens väg.
När jag var 7år så fick jag min första ponny, och sedan dess har det rullat på. Som jag har skrivit tidigare så var jag en väldigt passionerad hoppryttare. Men blev att jag sadlade om lite senare till dressyr. Fast jag älskar hoppning fortfarande. När det var dags att välja ett gymnsium var jag tvungen att tänka lite smart på en del fronter. Jag visste precis vad jag ville jobba med i framtiden. Jag badade inte i pengar så jag visste att jag var tvungen till att gå the hard way. Därför bestämde jag mig för att gå ett naturbruksgymnasium inriktning hästhållning, för att komma åt bra praktikplatser, och förhoppningsvis skulle jag få erfarenhet. Det var tuffa år på många sätt. Skolan låg utanför Jönköping, Tenhult. Jag bodde då mellan Gislaved och Smålandsstenar. Hade mina två hästar och jag hade inte råd med uppstallning till mina djur plus boende för mig själv, att sälja en häst fanns inte på kartan. Klockan ringde 03:50 varje morgon. Gick upp och förberedde mig inför skolan, hoppade på bussresan som skulle ta 3-3,5h. Sedan var det samma resa hem fast hemresan kunde ta upp mot 4h. Var tidigast hemma 17:30 och som senast 20.30. Då hade jag även mina två hästar att rida när jag kom hem. Det sköna kunde vara att jag fick mycket skolarbete gjort på bussen. Ibland fick jag vänta någon timme på bussen vilket gjorde att man hade tid till plugg då.



När det var dags för praktik så åkte jag ner till Minna Telde, vilket ändrade mitt liv, det var då jag sadlade om. Den inbitne hoppryttaren blev en inbiten dressyrryttare. Efter den långa praktiken så åkte jag ner på helger och lov till både minna och hennes dåvarande beridare Adriana både innan och efter hon startade eget stall för att hjälpa till. Jag ville bara lära mig meeer. Bara att jag fick lov att sitta på Larina Höm gjorde ju saken inte värre,(Det var inte det att jag fick sitta och trimma några djur, utan mer motionsrida eller rida ut, trimmningen gjorde minna eller adriana själva) eller en fälttävlanshäst från brasilien som hade både tävlat och rest mer än vad jag har gjort idag, alla hingstarna, unghästarna. Det var så kul. Men jisses vad mycket jobb. här snackar vi 12-14h pass om dagen. Varje dag började med fodring och sedan var det till att ha Don Charly klar åt Minna. Utöver att givetvis sitta på hästarna så var det roligaste att skritta fram dom, oftast gick vi en promenad i skogen eller i rihuset. Varför tyckte jag det var det bästa? Jag fick ju se så mycket ridning. Att leda fram en häst 30-40minuter med fem sex hästar så fick jag se jätte mycket ridning. Allt från när Minna red bruksprovshingstar, unghästar som skulle gå på flyinge, När hon tränade Don charly eller Larina. Supernyttigt.

Nä jag skulle börja det 3:dje året på gymnasiet bestämde jag mig för att plugga på distans och började arbeta för Adriana efter hon erbjudit mig ett jobb i hennes stall. Jobb på dagarna, plugg på nätterna. Efter en tid där så fick jag ett jobberbjudande från Camilla Larsson som jag tog och jobbade sedan för henne. Alla tre personer på samma anläggning haha. Men det var supernyttigt. Även om alla var på samma anläggning, så var det ändå så olika i stallarna. Att ha varit på olika ställen och lärt sig deras "seder" så fick jag mig en väldigt bred uppfattning. Efter denna tiden och studenten var tagen så var jag kvar i yttligare några månader innan jag flyttade hem. Då såg jag knappt en häst på månader. Jag var verkligen super trött. Att arbeta så många timmar om dagen och hålla igång plugget på nätterna tog ut sin rätt kan man säga. Men när motivationen växte upp igen så sökte jag jobb hos Catrin Henriksson. Precis det jag behövde då. Ett mindre stall där jag kunde få ännu mer tid till MIN ridning. Även om det var supernyttigt att vara hon Minna, Adriana & Camilla så hade dom att göra med sig själva och sin egna ridning att man inte alltid kunde få så mycket lektioner som man kanske ville ha. Inte det att man blev bortglömd. Men har man 10- 14 hästar att rida och elev att ha lektioner för, tävlingar att åka på etc. Så tog det ganska mycket tid. Men jag lärde mig oändligt mycket.



När jag var nere i skåne fick jag känna många personer som har haft betydelse. Bland annat Antiona Ramel. Fick jätte god kontakt med henne, hon har ställt upp och lett mig in på rätt väg och någon man alltid kunnat prata med. Jag åkte även upp när hon var stationerad med sina hästar hos Pether Markne och Per Sandgaard när hon var borta. Vilket öppnade upp lite fler dörrar. Några veckor efter jag var där uppe så ringde Pether Markne mig 2ggr personligen och erbjöd mig jobb. Men då hade jag redan börjat hos Catrin. Ibland ångrar jag mig att jag inte tog den möjligheten, men just då kan jag känna idag att det var rätt val.

Tiden hos Catrin var precis det jag behövde, utöver ridningen och hästarna så fick jag lära mig väldigt mycket om sadlar då hon var utbildad sadelutprovare. Vilket jag såg som en viktig sak. Att lära sig vilka märken som har mer raka eller böjda bommar, vilka märken som passar mest för hästar med hög eller låg manke etc. Även fick jag många bra kontakter. Hos Catrin så var det inte direkt att jag jobbade för henne, vi jobbade tillsammans vilket faktiskt var väldigt utbildande. Man fick något att säga till om. Där fick jag även titeln stallchef och beridare elev.



Idag är jag som ni kunnat läsa hos Lotten. Trivs som fisken i vattnet. Mycket ridning, mycket arbete som jag lägger ner till mig själv och inte bara sörvar hästar åt andra utan mer åt mig själv. Är på en superfin anläggning med jättefina hästar, där jag har möjlighet till total utveckling.

När jag skriver det här så kommer jag verkligen ihåg hur mycket man har gjort, vad man har fått göra och vara med om. Att vara med och titta på Richard White träningar (Kyra.k´s man) att vara med och kolla på Conrad Schumcher träningar. Att man har tränat för Jens fredriksson, Att man faktiskt har fått lektioner av Minna. Jag kommer inte från någon välbärgad familj. Men jag har kunnat ändå. Något som jag har lärt mig är att vill man så kan man. Är man bara beredd på att "offra" sig själv och man bestämmer sig för att göra det så är inget omöjligt. Gör man ett bra jobb så får man oftast betalt för det. Det gäller bara att visa framfötterna. Vara överallt. Det går inte att sticka under stolen med att det ÄR mycket jobb med hästar. Det är en livsstil och man kan inte bara sticka iväg, dra utomlands eller bara vara ledig en dag. Det är att jobba jobba och jobba. Kontakten man får med olika personer är också något som man ska ta tillvara på. Även om man inte har pengar till att köpa sig den superfina hästen och träna för supertränaren så går det en då. När en del ställer mig frågan om vilken utbildning jag har gått, brukar jag svara "LHS-utbildningen" Livets Hårda Skola. Nu ska jag arbeta på, utveckla det jag har här och sedan får man se vart mitt liv tar mig. Planen är lagd. Något som jag också har lärt mig är att våga chansa, våga ta möjligheten. Det man redan har kan man också återfår, det man inte har kan man inte få om man inte försöker.