Dressyrkillen

Det är ganska intressant men som vi kanske inte tänker på specielt mycket. Men det är att vi alla påverkar varandra mer än vad vi tror.

Något som jag kan bli väldigt påverkad av det är personer som är sååå negativa. Jag personligen känner att det måste vara väldigt påfrestande att vara så negativ. "Nä det går ändå inte" "Jag pallar inte för det är ingen ide" "Kan lika gärna sälja hästen för det går ändå inte rida när det blir sådana här vintrar" "Mitt liv är så tråkigt jag skulle vilja ha det som du" Sådant kan jag bli väldigt deppig av. Jag kan förstå att det alltid inte är så enkelt och ibland så behöver man klaga ur sig och sedan gå vidare. Men en del kör fast helt och hållet i det negativa. Även om man kommer med förslag och säger testa att göra det så här, eller så. Så kommer det ännu en kommentar efter det "jag kan inte" missförstå mig rätt, men konstigt att inget fungerar om man har den inställningen. Det som dessa negativa människor inte tänker på, det är att dom klagar ur sig men går inte vidare och skyfflar över "skitet" på den som lyssnar och kräver förslag men kan ändå inte godta förslaget.

Jag kan bli ganska påverkad av sådana personer och nästan känna mig deppig och ibland så känner jag för att inte ens svara när den ringer för bara se namnet eller nr på mobil displayen gör att man får ångest och känner deppigheten komma på köpet. Men den som ringer eller pratar på har ingen susning om att den andra känner sig så.




När jag känner att jag klagar och jag ringer till någon för att prata om det som känns jobbigt, så efter det samtalaet så tänker jag "shit vad skönt. nu jäklar kör vi, klart jag kan göra något åt detta" Jag trivs bäst med människor som säger "äh detta fixar vi" och hittar lösningar och kommer med positiv energi!

Jag säger inte att man inte ska prata ur sig och säga som man känner, men man måste ju också släppa taget om skiten och sedan kunna le vidare. Just detta med att släppa taget.

Det är den samma när man rider. Om man redan i stallgången tänker, "hästen kommer ändå vara stel och skena iväg i traven" Hur blir då resultatet? Dels så känner hästen av det så väl och dessutom har man redan satt sin gräns att äh detta klarar jag ändå inte av. Vad sägs om att låta sig själv utöka gränsen och tänka "Idag ska jag verkligen försöka till att få hästen lösgjord och att den väntar på mig i traven" Tror ni inte att möjligheten till ett resultat är större då?



Tolka bilden hur ni vill, men det är ganska självklart, eller?

Samma sak som hästar känner av oss människor så gör även vi människor likadant mot andra människor. Känner av och tar åt oss deras kännslor. Är det någon som är negativ och alltid pratar om hur besvärligt dom har det med olika saker så blir även personen med öronen som lyssnar nere.

Så vad säger ni? Försök hutta de negativa tankarna åt ****** och dra fram det positiva tankarna och jaget säger "Damn vad jag klarar detta" och ta verktygen personer i vår omgivning ger oss och använd dom på ett klokt sätt för att dra oss upp igen!

Tänk som om att det negativa är som en lyckokaka. Man knäcker den och läser innehållet skulle det stå "du kan inte" tar du och knycklar ihop lappen, slänger den åt sidan och går vidare!